MESSIAH

År 2006 påbörjade konstnären Clara Ianni sina konststudier vid Universidade de São Paulo i Brasilien. Samma år började det brasilianska statliga oljebolaget Petrobras utforska ett av världens största oljefält längs kusten. Området kallas Camada pré-sal (betyder “försaltskikt”). Camada pré-sal, en av de största oljereserverna på jorden, värderas för närvarande till mellan 3,5-8 biljoner amerikanska dollar, eller 3500-8000 miljarder svenska kronor. Upptäckten av olja gav hopp om en framtid av välstånd och överflöd till ett land präglat av fattigdom och ojämlikhet. Det nyupptäckta ekonomiska överflödet skulle gynna alla, en förhoppning som aldrig infriades.

Tjugo år senare reflekterar Clara Ianni över konsekvenserna av denna upptäckt i MESSIAH, en konstutställning särskilt skapad för Konsthall C. Utställningen använder sig av religiösa allegorier för att illustrera de ekonomiska, politiska och ekologiska följderna av utvinningen i Camada pré-sal. Ianni använder metaforen om Messias, eller Frälsaren, för att beskriva de nyupptäckta oljetillgångarnas roll i Brasilien. Oljeutvinningen kom med löften om att ”rädda” landet och föra det till en ny era av framsteg och ekonomiskt välstånd. Istället följdes upptäckten av decennier med tumultartade händelser, instabilitet och oro. Först; en USA-ledd intervention, sedan en statskupp, följd av ekonomisk kollaps och åtstramningsåtgärder. Och som en följd av oljeutvinningen - förstörda miljö och ekosystem. Sammantaget ledde upptäckten av Pre Salt Layer  till en nästan apokalyptisk utmattning i samhället.

I linje med dessa messianska och apokalyptiska allegorier använder Ianni metaforen om Uppståndelsen som ett sätt att reflektera över förhållandet mellan nutid och den ”djupa” tiden. Tiden som lagrats djupt nere i berggrund och sand - den geologiska tiden, genomborrad av oljeutvinningen. I stället för den mänskliga gestalten Kristus anspelar uppståndelsen här på återupplivandet av de växter och djur som legat begravda under jordytan i miljontals år - dessa tidigaste livsformer som nu borrats fram, brutits upp, utvunnits och förbränts – fossiler som återuppstår och ger oss energin som behövs för att upprätthålla vårt oljeberoende liv.

Utställningen inleds med en vers ur Uppenbarelseboken, Nya testamentet, som skildrar Apokalypsen. Texten övergår i en djup, akustisk klang som utgör kärnan i utställningen. Iannis musikaliska komposition använder sig av samma teknik som användes vid upptäckten av  Camada pré-sal.  Denna akustiska teknik utnyttjar lågfrekventa ljudvågor för att utforska och kartlägga djupa oljereserver. Ljudvågorna är ohörbara för det mänskliga örat (under 20 hertz), och kan färdas tusentals kilometer under jordytan. 

I verket använder sig Ianni av samma akustiska verktyg som används för oljeutvinning - fast här med ljuden av mänskliga röster av körsångare i Brasilien - i ett rekviem över oljeindustri, exploatering och vinstjakt. 

Ljudverket åtföljs av en videoanimation av Camada pré-sal, skapad utifrån seismiska bilder hämtade ur ett säljmaterial för området. Verket skildrar topografiska lager under jordytan baserat på data som samlats in med hjälp av infraljud. I denna process skapas visuella kartor och mätningar av själva ljudet. 

Dessa insamlingar bearbetas ytterligare i en serie fotogravyrer med titeln ”INFRA/ULTRA”, där samma infraljudsåtergivningar sammanfogas i kollage med ultraljudsbilder. Verket sammanväver bilder av det som är utom synhåll, både under jorden och inuti kroppen, vilket anspelar på det ömsesidiga beroendet mellan människan och miljön.

Verken bygger vidare på Iannis tidigare undersökningar av relationen mellan bildskapande och extraktivistiska system. Här görs osynliga, industriella processer hörbara och synliga, vilket ger sinnlig tillgång till annars abstrakta och avlägsna fenomen. Genom att placera verket i en tradition av teologiska gestaltningar anläggs ett religiöst perspektiv på den moderna erans mest inflytelserika substans – politiskt, ekonomiskt och ekologiskt: olja.

MESSIAH är den näst sista utställningen inom det konstnärliga programmet Sacred Spaces på Konsthall C, där konstnärer utforskar frågor om religion och samhälle.

Om konstnären: 

Clara Ianni är född i São Paulo, Brasilien. Genom video, installation, skulptur och teckning utforskar hon kritiska förhållningssätt till dominerande historiska narrativ, maktstrukturer och institutionella ramverk – inklusive dem inom konstfältet – samtidigt som hon föreslår alternativa sätt att arbeta. 

Ianni föddes två år efter den brasilianska militärdiktaturens slut och växte upp under övergången till en nyliberal globalisering. Detta har starkt påverkat hennes intresse för hur historia och politik samverkar. Hon sammankopplar ofta det lilla och det stora för att utforska moderniseringens paradoxer och länkarna mellan framsteg och myt, med ett särskilt fokus på arbete, extraktivism och framtidsvisioner.

Hennes praktik är processorienterad och forskningsbaserad. Den bygger på metoder från konceptkonst och institutionskritik. Genom att både använda och ifrågasätta konstens roll kännetecknas hennes projekt av gestaltningar som för samman konceptuella, affektiva och sinnliga dimensioner.

Ianni har en doktorsexamen i bildkonst från Universitetet i São Paulo, en masterexamen i bild- och mediaantropologi från Freie Universität Berlin, samt en kandidatexamen i bildkonst från Universitetet i São Paulo. Hon har bland annat haft separatutställningar på MASP i Brasilien (2026) och Amant Foundation i New York (2021). Hesses verk har presenterats på New Museum-triennalen (2021), den 34:e São Paulo-biennalen (2021), den 21:a Videobrasil (2019), Utopia/Dystopia – Part I på MAAT i Lissabon (2017), Jakarta-biennalen (2015), Fire and Forget på KW i Berlin (2015), den 31:a São Paulo-biennalen (2014), Yebisu International Festival for Art i Tokyo (2015), 33rd Panorama of Brazilian Art (2013) och den 12:e Istanbulbiennalen (2011).

Bland hennes residens märks HBK Braunschweig (2025), IASPIS i Stockholm (2024), Jan van Eyck Academie i Nederländerna (2022–2023), Delfina Foundation i London (2018) samt Darat Al Funun - Khalid Shoman Foundation i Amman (2013). Bland hennes utmärkelser finns Werner Fenz-priset i Österrike (2024) och Videobrasil Awards (2016).

Hon har även arbetat som kurator, bland annat med att utveckla programmet Contraritual (2016–2017) som en del av The Future of Memory – Memory and Forgetting in Latin America, i samarbete med Goethe-Institut och Casa do Povo. Hon var medkurator för Carretera al Mar (2018) tillsammans med Museo La Tertulia och Goethe-Institut i Cali, Colombia, arbetade som assistent vid den 7:e Berlinbiennalen (2012) samt som praktikant och assistent åt Régis Michel på Louvren (2008–2009).