The Hand That Tells, The Hand That Waters

En man reser till St. Katarinaklostret i Sinai-öknen på jakt efter den heliga, dolda kunskap som sägs finnas i dess bibliotek. Medan han väntar på att få tillträde till biblioteket får han en mystisk uppenbarelse och drabbas sedan av en märklig åkomma på sina händer. Uppenbarelser och andliga möten med andar, visa män, poliser, häxor, änglar, och demoner utspelar sig medan mannen rör sig genom århundraden av historia och mytologi i det omstridda landområdet Sinai.

Konsthall C har glädjen att presentera konstnären Maxime Houranis första separatutställning The Hand That Tells, The Hand That Waters, en film- och ljudinstallation med handgjorda instrument. I detta nyproducerade verk frammanar Hourani heliga och profana uppenbarelser och självupplevda möten under en andlig resa på Sinaihalvön i Egypten. I filmen gör Hourani en spekulativ undersökning av området som kullkastar synen på öknen som en tom, tyst plats, redo att exploateras och moderniseras av byggherrar.

Istället fokuserar Hourani på öknens metafysiska natur med inspiration från tidig kristendom och dess bortsorterade apokryfiska (icke-kanoniska) berättelser. Filmen kompletteras med en ljudinstallation av liturgiska instrument, nyskapade av Hourani, med inspiration från tidiga traditionella riter. Instrumenten och dess ljud är tänkta som farkoster, portaler för förflyttning in i dessa tidiga kristna munkar och nunnors extatiska, ockulta visioner.
Det var under sitt besök i St. Katarinaklostret i Sinai som Hourani först hörde ljudet från en semantron - ett gammalt klockliknande slagverk som traditionellt används för att kalla munkar till bön inom den östortodoxa kyrkan. Hourani har undersökt, samlat och rekonstruerat föremålen, som än idag används för att högtidlighålla bibliska berättelser från Sinai-öknen.. Dessa nya instrument - kedjor för självspäkning, slagverkscymbaler i form av händer, bjällror för ceremoni- är alla tillverkade i olika metaller.

I Houranis verk skildras öknen som om den vore från de kristna helgonens tid, när dessa förföljdes innan kristendomen antogs av det romerska riket. Detta var det hårda och torra landskap där de apokalyptiska profetiorna från Uppenbarelseboken utspelade sig. Sinai, detta ökenområde, laddat och hemsökt av andevarelser från svunna profetior, är numera platsen för utvecklingsprojekt värda miljarder ledda av den egyptiska regeringen och privata intressen. Projektet, planerat att vara klart år 2030, syftar till att introducera transport- och energiindustrier på Sinai-halvön samt bygga infrastruktur för turism. Byggplanerna inkluderar omfattande tvångsförflyttningar av lokala stamsamhällen och en total omvandling av öknens befintliga ekosystem. Dessa samhällen - besläktade med stammar i Övre Egypten och den Arabiska halvön - har rört sig obehindrat i regionen i århundraden, innan gränserna militariserades.I planen gör den egyptiska regeringen även anspråk på självaste St. Katarinaklostret - världens äldsta kloster i drift - och försöker därmed ta över mer än 400 år av oberoende självstyre. 

Sinai har varit ett omstritt territorium ända sedan den israeliska ockupationen mellan 1967 och 1982. När den egyptiska regeringen nu använder regionen som ett geopolitiskt verktyg väljer man att fullständigt ignorera både dess unika historia och nutida liv. 

Hourani inledde detta projekt i samband med sin strävan att spåra sin släkts ursprung till en arabisk stam av vegetarianer som hade sitt ursprung vid berget Sinai och senare flyttade till den då odelade regionen Hawran, ett område som historiskt sett omfattade delar av dagens Libanon, Syrien, Palestina och Jordanien. Hourani, som kommer från det ockuperade södra Libanon i en grekisk-ortodox kommunistisk familj, väver in flera lager av historia i sitt konstnärliga skapande. 

Det pågående israeliska kriget mot Libanon har försvårat den konstnärliga processen och inneburit allvarliga hinder och begränsningar i tillgång på material och rörelsefrihet. Trots att konstnären är baserad i Sverige och har fått stöd från svenska institutioner för att skapa konstverket, har Hourani nekats inresa tillbaka till Sverige vid två tillfällen. Ett av skälen som anges är det pågående kriget mot Libanon.

Utställningen innebär delvis ett motstånd och en kritik av det systematiska utplånandet av olika perspektiv, genom EU:s nuvarande migrationspolitik och medlemsstaternas möjliggörande av Israels aggression.

Konstnärsbiografi: 

Maxime Hourani (b. 1982, Libanon) är en konstnär som arbetar med tidsbaserade medier och utforskar teman som förändringar i landskap och dess ekosystem. Hans tidigare forskning fokuserade på 1900-talets arabiska futurism. Han har även arbetat med termen ”petromodernitet” om hur 1970-talets oljekris inverkat på arkitektur och teknik. Maxime Houranis verk har nyligen visats på Malmö Konstmuseum, Istanbul biennalen och Skånes Konstförening. Grupputställningar: Tensta Konsthall (2019), Malmö Konstmuseum (2017), Jerusalem Show VII (2014) och Beirut Art Center (2013). Hourani är utbildad på Malmö Konsthögskola. 

Utställningen presenteras inom ramen för det konstnärliga programmet Sacred Spaces (2024–2026) där konstnärliga praktiker bjuds in som undersöker ritualens, mysticismens, det andligas och det heligas roll inom samtidskonsten. Den kommer dessutom att visas som en del av September Sessions, Stockholms festival för samtidskonst (10–13 september). Konstverket skapades under residensprogrammen ”Beirut and Beyond” och ”Prozess” i Bern, Schweiz, vid Bergen Center for Electronic Arts i Norge samt under ett Prohelvetia-residens i Basel år 2025. The Hand That Tells, The Hand That Waters är producerat med stöd av Konstnärsnämnden, Konsthall C och Amore Basel, Schweiz. 

Konstverk: 

Film: The Hand That Tells, The Hand That Waters, 47 min

Ljudverk: Högtalare

Installation: Handgjorda instrument (mässing, järn, metall)